Döden..

…verkar finnas bakom varje hörn numera. O det är väl så, att ju äldre man blir ju mer medveten blir man om att döden är verklig. Att den inte bara är något som andra pratar om. Att den kommer till oss alla förr eller senare. Den är ungefär som rynkor i ansiktet. När man är ung o tittar sig i spegeln så kan man ju inte för sitt liv föreställa sig att det där släta ansiktet en dag ska vara fyllt av rynkor o inte kan man dö heller. Det är bara andra som gör det…

Men så plötsligt är den där. Någon blir sjuk, råkar ut för en olycka. Någon dör. Någon som man känner, som man pratat med, kramat om, älskat. O ju äldre man lyckas bli själv ju oftare verkar det hända. Döden är inte längre något som andra pratar om. Plötsligt fattas man någon. Om man har ”tur” har livet sin gång o de äldste går först. Farmor, Morfar, Farfar, Mormor… De som nyss var unga, glada. De som höll om en när man var liten. Fick en att känna sig speciell. Blåste på knäet när man slagit sig. De som lärde en om livets små oviktigheter. De som berättade fantastiska historier om hur det var när de var unga. Som läste sagor o strök en över håret. De som skålade på fester. Lagade fantastisk mat. Tog en ”liten” för mycket på midsommar. Dansade, spexade o levde… En dag är de inte där längre. O man önskar att man ringt oftare. Tagit sig tid att besöka, dricka en kopp kaffe.

När min pappa dog dog lite av min värld. Jag har nog alltid varit pappas flicka. Han fick inte bli gammal min pappa, var bara 73 år när han dog. Det kändes lite som om vi blev lurade på en massa år tillsammans. Blev lurade på en hel hög av födelsedagar, jular, påskar o annat som vi trodde att vi hade framför oss. Han var sjuk länge. Drabbades på många sätt. Först en stroke, sedan en till o sedan slog cancern till. Först tog den ifrån honom hans tal, sedan hans smaksinne o till sist livet. Min pappa älskade god mat. Han gillade att ta ett glas vin eller en god whiskey. Han lagade fantastisk mat. Vi växte upp med hans goda mat. När det var fest hos oss visste man att man skulle få fin mat att äta. Därför kändes det extra grymt att han de sista åren av sitt liv inte ens fick njuta av mat. Den hade helt enkelt inte någon smak längre efter att han blivit strålad. Jag tänker fortfarande på honom varje dag. Saknaden går nog aldrig över. Men jag är glad att jag var där. Att jag fanns där hela tiden. Att jag fick hålla hans hand när hand tog sitt sista andetag. Att jag höll honom varm o pratade med honom till slutet. O jag hoppas att någon håller min hand den dag det är min tur.

Vi har varit en stor släkt. Min mamma kommer från en stor familj. Min farfars mor födde 17 barn. När jag var liten var det stora släktmöten både hos mormor o morfar o hos farmor o farfar. När vi var hemma hos mormor o morfar var det inte bara alla mostrar o morbröder utan även kusiner, massor av kusiner. Minns med glädje somrarna där. Med krocket, bad o mormor som alltid stod i köket o lagade kyckling.  Morfar satt i köket, bredvid radion, när han inte var i lagården o pysslade om korna. Han cyklade ut till gården, nästan 10 km, ända fram till sin död. Nu är de borta. Har varit det ganska länge. O mostrarna o morbröderna börjar bli gamla. Numera verkar vi träffas bara när det är begravning. Det har varit för många begravningar nu. Det räcker nu.

Igår begravdes min moster o samma dag fick vi beskedet att min kusin somnat in. Hon var ett år yngre än mig. Cancern tog henne också. Sista gången jag träffade henne var, naturligtvis, på en begravning. Då sa hon – Nästa gång vi ses blir nog på min begravning. Hon berättade om sin sjukdom, om sin rädsla o att hon visste att hon skulle dö. Att hon planerat hur hon ville ha det. Att hon inte ville begravas i sin hemstad. Hon ville begravas hos sin pappa, för hon ville inte vara ensam.

Nu tänker man tillbaka på somrarna hos mormor. Kommer ihåg den gången min kusin o jag ”opererade” min Skrållandocka. Klippte upp magen på den o tog ut all fyllning. Min mamma var så arg. Hon blev aldrig riktigt sig själv igen, Skrållan. Hade en stor vit lapp fastsydd på magen resten av sitt liv.

Träffar inte släkten så ofta längre. De naturliga mötesplatserna finns inte längre. De naturliga mötesplatserna verkar numera mest bli begravningar. Visst är det sorgligt. Vi är ju här, o plötsligt är det för sent.

Nästa vecka fyller min kusins mamma 80. Då var det tänkt att vi skulle ses. På kalas. Nu blir det inte så. Det blir som hon sa. Vi ses på en begravning, igen, på hennes.

Så idag. Idag ska jag gå ut. O njuta av regnet. Jag ska njuta av att det är lite för kallt, för blåsigt. Att våren inte riktigt vill komma. För idag finns, för oss som är kvar. I morgon vet vi ingenting om. Men idag ska jag gå ut o njuta, njuta av att jag får den här dagen. Njuta för dem som inte fick den…..

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Döden..

  1. Anette skriver:

    Så fint skrivet Anna….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>