Meriter…

…är ju trevligt att ha på sina hundar. Speciellt om man vill använda dem i aveln kan det ju vara lämpligt att skrapa ihop en eller annan merit. Men vad är då en merit?  Personligen tycker jag att det är något som förs in i stamboken. Alltså någon form av aktivitet/tävling som bedöms av en domare/beskrivare som har rätt utbildning och papper på att han/hon faktiskt vet vad han håller på med.

Är det ok att i sin annons om valpar skriva att ” x har blivit BIR, BIG, vunnit sin klass etc” på en inofficiell utställning? Den som dömer en inofficiell utställning kan ju faktiskt vara min gamla farmor, och hon hade inte sett många hundar i sina dar. En officiell utställning är ju kvalitets säkrad i den mån att domaren måste vara godkänd att döma just de raser han dömer, så är ju inte fallet på en inofficiell.

Är det en merit att man tränar en viss sak med sina hundar? Ja, det är ju naturligtvis trevligt för hunden och dess förare att de gör något tillsammans, men är det en merit? Jag menar, om jag får för mig att börja träna någon av mina hundar att söka efter te x droger, är den då en knarkhund? Både jag och hunden kan ju vara urusla på det där, men vi tränar det. Är det en merit? Eller är det en merit först då hunden gått upp på prov och blivit bedömd av en för ändamålet utbildad domare? Ganska intressanta frågor eller hur?

Imponerad blir jag också av alla de uppfödare som redan när valparna är 3 veckor kan bedöma deras mentalitet. För att inte tala om dem som vet att de fött upp en kanonkull när valparna är 10 veckor.

Supermentalitet, vad är det? Och vilka är dessa duktiga hundmänniskor som kan bedöma det utan att ha deltagit i någon form av mentalbeskrivning eller mentaltest? Jag har deltagit i mentalbeskrivningar, mentaltester och före det karaktärsprov med mina hundar sedan jag började med Bouvier för över 20 år sedan. Min erfarenhet av det är att man sällan vet vad man har i kopplet. Hur många gånger har man inte blivit förvånad över en hund när man gör sin beskrivning. Hunden som man trodde skulle reagera på ett visst sätt visade sig göra precis tvärt om när man kommer ut på banan. De flesta av våra hundar är kanon mentalt hemma i trädgården, men hur blir det med lite belastning? 

Att ursäkta sig med att mentalbeskrivning en inte är utformad för just min ras håller inte heller tycker jag. Alla raser ska naturligtvis inte reagera likadant. En fårhund ska ju ofta inte gå upp i försvar när det hettar till utan ta sina får  och dra så fort tyget håller. Det är inte lika ok om en Bouvier gör detsamma, den ska stå kvar och tala om att ”kommer du hit din jäkel så får du med mig att göra”. Personligen tycker jag att alla raser borde göra MH, en hund som inte klarar av att gå en MH-bana med psyket i behåll ska kanske nöja sig med att vara bara just en hund, inte en avelshund.

Att mina tankar började vandra åt detta hållet beror på en sak som hände tidigare ikväll. Jag och sonen hade varit uppe i Svanshall för ett kvällsdopp (han badade, jag höll i handduken). När vi kom hem fick hundarna mat. Alla har sina ställen där de äter sin mat. Bouviervalparna, Troll och Tarantula,  får sitt ute på altanen nu när det är så varmt. När jag var på väg ut till dem med deras mat small det till, ordentligt. Någon av mina grannar hade kommit på den ljusa ideén att smälla av smällare, ordentliga bomber. Kanon när jag har både Bouviertjejerna och Schappevalparna ute.

Shit, tänkte jag, valparna ryckte till ordentligt men jag fortsatte med det jag gjorde och hällde upp maten i skålarna till dem. De insåg snabbt att jag inte tyckte att det var så märkvärdigt att det small så de gick fram och började äta. Visst är det ok att bli rädd, reagera, men är man hund måste man även kunna avreagera, ha väldigt kort minne och snabbt komma över att det har varit obehagligt. Min första tanke var ju, jäklar, nu blir de skotträdda.

Hur korkad får man vara? Varför skulle de bli skotträdda för att de har upplevt skott som obehagligt en kort sekund? De tyckte naturligtvis att det var obehagligt, de är 12 veckor gamla och har aldrig hört skott/smällare förrut, de reagerade och insåg sedan att det nog inte var så farligt och ställde sig och åt upp sin mat. Ingen garanti för att de kommer att bli skottfasta men ett trevligt tecknen på att de avreagerar.

Man hör ju ofta, ”min hund är rädd för svarta hundar för den blev skrämd av en svart hund när den var valp”, vad säger det om hunden. Jo att den efter x antal år fortfarande inte avreageat. Ska en sådan hund gå i avel? Ska en skotträdd hund gå i avel? Det är ju samma sak, en hund som inte håller på nervsidan, och det nedärvs så, så starkt. Min hund har aldrig reagerat på skott=inte skotträdd. Men av någon konstig anledning reagerade denna icke skotträdda hund på skotten när den gjorde MH. Det har ju inte med skotten i sig att göra, utan det faktum att den inte håller på nervsidan. Det ligger så starkt hos våra hundar, det där med nerverna, och det är inte lätt att avla bort om man får in det på sina linjer.

Jag har varit lyckligt lottad. Har haft hundar som har varit mentalt starka, på gränsen till korkade. Mer tur än skicklighet från min sida, men ändå. Men jag har vid ett par tillfällen fått in hundar som inte har hållit på nervsidan och reagerat på skotten. Ganska ordentligt i vissa fall. De hundarna har jag inte avlat vidare på och det är jag glad för nu, med facit i hand. För jag har mer och mer insett hur viktigt det där är när man avlar.

Det pratas mycket om vikten av att socialisera sin valp. Ja, det är viktigt, men ännu viktigare är vad den har med sig i bagaget från uppfödaren, generna. Vid flera tillfällen har jag behållit syskon i mina valpkullar. Mer än en gång har jag fått bekräftat hur annorlunda 2 syskon med näst intill identisk uppväxt kan vara. Alla valpar som föds här får i princip exakt samma uppväxt. De föds i vårt sovrum, där tillbringar de sina första 3 veckor. I lugn och ro tillsammans med sin mamma. Utan att några av de andra hundarna får komma dit. Inte heller andra människor får komma dit. De ska ha lugn och ro. När valparna är 3-3.5 vecka flyttar de ner i vardagsrum/kök, mitt i smeten. Där får de lära känna de andra hundarna, nya människor, ungarnas kompisar och allt som förekommer i en livlig :-) barnfamilj. De lever tillsammans med oss på samma sätt som våra andra hundar tills det är dags för dem att lämna oss och flytta till en egen familj. Ändå blir de så olika. Vissa kullar är supersociala, andra inte lika mycket. Vissa är ljudkänsliga, andra inte. Vissa lekfulla och kampglada, andra inte så mycket. Varför blir de inte precis lika i temperamentet  om det nu är så enkelt att uppväxten styr hur de blir som vuxna? Syskon som har bott kvar här hos oss till vuxen ålder är som natt och dag, trots att deras uppväxt har varit densamma.

Det är kanske dags att inse att valet av avelsdjur är viktigare än vi tror. Det är kanske superviktigt att vi testar och mentalbeskriver våra avelsdjur. Att det inte räcker att den blivande mamman/pappan är trevlig hemma i köket. Det ska mer till….. eller?

Nu har tankarna vandrat iväg igen. Kanske i ”farliga” banor. Man ska ju vara försiktig i vad man skriver när man publicerar det på nätet, alla kan läsa det och ens tankar blir offentliga. Men visst är det spännande att fundera över. Vad är det som gör våra hundar till vad de är? Och ibland kanske det är bättre att låta bli att avla på en hund än att göra det. Kommentera gärna, kul att höra vad ni har för tankar i frågan…

Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Meriter…

  1. Henriette skriver:

    Självklart är allt detta viktigt!! Att man har en trevlig ”familjehund” betyder definitivt inte att den ”bara måste ha valpar”. När man väljer att ta en kull på en viss hund med en viss fader bör det ju vara för att valparna (förhoppningsvis) skall tillföra rasen något, (helt säker kan man ju aldrig vara) annars är det ju inte så stor poäng. Alla hundar bör absolut inte användas i avel, därmed inte sagt att de inte är trevliga och mysiga hundar för sin familj. Men det skall ju lite mer till för att vara en bra avelshund. Detta är i alla fall mina tankar.

    Enl mig är meriter bara meriter om man har fått en bedömning av en officiell domare. Att man tränar något men aldrig visar något resultat kan ju inte räknas som en merit, eller?? jag tycker inte det.

  2. Cecilia skriver:

    ”Problemet” är väl kanske inte i första hand uppfödarna, för det är ju många som faktiskt meriterar sina avelsdjur på olika sätt, utan det är egentligen valpköparna som inte ställer krav. För om valpköparna hade varit pålästa, ställt intelligenta frågor mm så hade icke seriösa och okunniga uppfödare sakta men säkert försvunnit. För tänk om en valpköpare varit lika rationell i sitt val av uppfödare o valp som när de beslutar att köpa en ny frys , kyl eller diskmaskin?! Då ställer man krav på funktionalitet, energiåtgång, säkerhet, tester mm mm mm . Men så fort det gäller ett levande väsen = en valp, då glömmer man det rationella och det känslomässiga, empatiska tar överhand! En valp är alltid söt! Och då är det väldigt enkelt att som uppfödare skryta med det ena o det andra som varken är sant, realistiskt eller dokumenterat. Tyvärr så förstår de flesta ”vanliga” hundägare, valpköpare inte skillnaden på olika meriter – vad som är officiellt eller icke-officiellt, vad som bara är aktivering eller meritering.

  3. Ditte skriver:

    Jamen lige mine tanker – men det er du jo nok ikke i tvivl om :-)
    Jeg kan ikke være andet end enig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>