Schapendoes

Schapendoes är namnet på en gammal Holländsk vallhundsras, som utförde sitt arbete under den tid då det ännu fanns många fårahjordar i Holland. Schapendoesen arbetade med outträttlig precission och till herdarnas fulla belåtenhet.

Schapendoes som betyder fårpudelhund, kan tyckas vara ett passande namn på rasen men i slutet av detta århundrade blev den ofta kallad Siephond, Olde Grise eller Oud Hollandche Herdeshond.

När fårhjordarna av olika orsaker undan för undan försvann från det holländska landskapet blev Schapendoesen arbetslös och verkade gå samma öde tillmötes. Men en kynolog vid namn P.M.C. Toepoel som registrerade de inhemska raserna stötte på resterna av rasen Schapendoes, därför betraktas han som grundare av rasen. Före andra världskriget var han ute och sökte efter hundar som mer eller mindre liknade en Schapendoes, och efter kriget fortsatte detta arbete. Det är först efter 1945 som man kan tala om en verklig återuppbyggnad av rasen, då arbetades det fram en standard som en Schapendoes skulle leva upp till. Denna är ett resultat av P.M.C Toepoels och H. Jungelings arbete. Toepoel var en man som var motständare till överdrifter och som satte lydnad och funktionalitet högt. Detta återspeglas också i den standard han skapade för rasen Schapendoes. FCI Standard 313.

Temperament
Glad, livlig, vänlig och temperamentsfull.
Dessa egenskaper har gjort att Schapendoesen nu har en stor skara beundrare. Vem vill inte ha en hund som i sin standard har inskrivet att den ska ha ett gott humör! Temperamentsfull utan att vara nervös, entusiastisk och avvisande mot aggresivitet. Lyckligtvis har de flesta Schapendoes detta härliga okomplicerade temperament. Detta kan man se på unghundsträffar där alla springer lösa och leker med varandra utan att bråk uppstår.

Utseende
Schapendoes är en lätt byggd, medelstor hund men en mankhöjd på 40-50 cm. En Schapendoes är en duktig ”hoppare”. Eftersom benstommen ska vara lätt uppvisar en typisk Schapendoes en mycket ”lättfotad” ofta ”studsande” gång. Detta sätt att röra sig på skiljer en Schapendoes mycket tydligt från andra, till det yttre, liknande raser. En Schapendoes kan således från helt stillastående hoppa direkt upp på ett bord eller liknade. Det finns domare som fortfarande vill se detta på utställning. Den Holländska domaren Antal gjorde det alltid och det är en av anledningarna till att Schapendoes traditionellt har bedömts på bord.

Huvud
Den kraftiga hörväxten gör att huvudet verkar större och speciellt bredare än det verligen är, liksom att huvudet ser högre ut. Skallen ska vara flat, med en moderat markerad pannfåra och kraftigt markerade ögonbrynsbågar. Den är ganska bred iförhållande till sin längd, något bredare än avståndet mellan stopet och nackknäölen. Nospartiet ska vara kortare än avståndet mellan stopet och nackknölen och dess överlinje ligger något lägre. Stopet är endast lätt markerat och kindbenen kraftigt markerade.
Nospartiet ska vara brett och djupt och avslutas med endast en lätt avrundning. Huvudet är väldigt typiskt på en Schapendoes. Skallen SKA vara tillräckligt brett och häri ligger en svårighet eftersom det är svårt att kombinera med det faktum att en Schapendoes ska ha en lätt benstomme. Det ideala förhållandet är en hund med tillräckligt lätt bestomme i kombination med en bred skalle. Även om pälsen ger skallen bredd skall man alltid kolla att det verligen finns bredd genom att känna med handen på huvudet. Under all päls kan en för smal skalle lätt däljas, vilket ofta sker. Nospartiet ska vara något kortare äen skallen. Om de är lika långa gör det huvudet mindre typiskt. Om nosen är längre än skallen gör det huvudet otypiskt. Smala huvuden är ett allvarligt fel som man ska vara uppmärksam på. Underköken ska vara tillräckligt bred och kraftig.

Ögon
Ögonen ska vara ganska stora och runda. De är placerade mer framåt än åt sidan. Färgen ska vara brun och får inte ge intryck av att vara svarta. En frimodig hund visar detta även med ögonens utseende. Den varma bruna fägen framhäver dess ärliga öppna blick, för mörka eller svarta ögon skulle ge ett för hårt uttryck.

Tänder:
En Schapendoes ska ha ett normalt utvecklat saxbett. Idealet är naturligtvis en hund med alla 42 tänderna. Ibland kan det saknas någon P1:a och det förekommer att det finns någon extra. Men om det saknas flera premolarer är det ett allvarligt fel.

Öron
Öronen ska vara ganska högt ansatta. De ska vara tunna och varken stora eller ”köttiga”. De ska hänga fritt men inte tätt intill huvudet. De är rikligt behörade och mycket rörliga. Ett korrekt placerat öra ger tillsammans med kraniebredden Schapendoesen sitt typiska uttryck. Öronen får absolut inte vara tjocka och ska inte ligga veckat eller ha en ”rand” av öronbrosk. En Schapendoes pigga utseende framhävs av öronens rörlighet vid basen. Ett välansatt öra gör skall-linjen bredare och ger ett vackert och mycket typiskt utseende. Tungt hängande och för tätt sittande öron ger ett slött uttryck.

Hals: Halsen ska vara tillräckligt lång så att huvudet bäres högt. För kort hals är ett fel som man ofta ser.

Kroppen: En Schapendoes är något längre än den är hög. Bröstet ska vara djupt och buklinjen ska inte vara för mycket uppdragen. Rygglinjen är lätt välvd över en stark och muskulös länd. Endast en välbyggd hund klarar av att arbeta hela dagen i alla väder. Ett starkt ländparti är mycket viktigt för det bestämmer i hög grad hur snabbt hunden kan snurra runt i ojämn terräng. En Schapendoes får inte vara lågbent och man vill inte heller ha hundar som är för kvadratiska.

Frambenen ska vara raka med fin benstomme, de ska vara mycket elastiska i mellanhanden. Många Schapendoes är tyvärr stela i fronten och har en framskjuten skuldra. Det är också vanligt med för dåligt markerat förbröst. Många Schapendoes ”paraderar” med frambenen i rörelse och det vill man inte heller ha. Bakbenen ska vara moderat vinklade, hasen lågt ansatt och mycket muskulös. Tassarna ska vara ganska stora, brett ovala till formen. Trampdynorna är tjocka och elastiska med rikligt med hår emellan. De tjocka trampdynorna ska finnas för att ta emot kraften vid hundens snabba svängningar och inte vara känsliga för småsten, vassa kvistar eller brännande sand.

Svansen ska vara lång, och med en kraftig ”fana”. När hunden står stilla hänger den rakt ner, i trav bärs den ganska högt och svänger karaktäristiskt, i lätt bågform från sida till sida. När hunden hoppar använder den svansen som roder.